Andlighet – vad är det ?

För mig handlar andlighet om öppenhet och relation. Om öppenhet för det som är utanför/bortanför mig själv. Kraften större än mig själv och om relation till detta.

Att klä det i ord är svårt men jag tycker att prästen och författaren Lars-Åke Lundberg har gjort det väl i sin lilla bok ”Andlighet” där han talar om fyra mönster. Jag saxar lite ur hans texter: Andlighet är att vara förbunden med, sitt eget inre, sitt eget liv, sina egna tankar och känslor och sin tro och sin kropp. För ett andligt liv gäller att finna balansen.

I vårt inre finns vår förmåga att känna glädje, sorg, ensamhet och gemenskap. En osynlig, inre del av oss, ”din kammare” med Jesu ord i bergspredikan Matt 5:6

Andlighet är att vara förbunden med andra människor, och med motsvarande förmåga hos andra. För trots att vi är lika är vi unika.

Andlighet är att vara förbunden med och relatera till naturen. Det är en djup insikt som berör oss i sin helhet, att skapelsen, naturen inte tillhör oss. Vi tillhör den.

Och ytterst handlar andlighet om att upptäcka och leva i innebörden i orden ”i Gud är det som vi lever, rör oss och är till.” apg 17

De fyra mönstren hör samman. Att relatera till sitt eget inre och sin kropp, att finna sig själv på gott och ont, är att finna Gud. Det finns ingen andlighet som är ett eget reservat bara för mig och som därmed utesluter andra.

Andlighet uppstår när vi tar steget eller förs från en relation till Gud som ”det” till gud som mitt livs ”du”. Andlighet är inte en samling ord. Det är det som blir till mellan oss. Vägen dit är inte regler eller pekpinnar. Någon har sagt, att religion är till för dem som är rädda för helvetet, andlighet för dem som varit där. Religion som den ordnade formen av gudsdyrkan, som håller det levande i kontroll. Andlighet som liv, räddningen för dem som varit i helvetet. Så långt Lars-Åke Lundberg.

Själv tänker jag mig andlighet som en väg att vandra. Där det handlar om att se de rastplatser som plötsligt dyker upp, snarare än vägen till olika rastplatser. Det blir alltså viktigt att se samman det andliga och det världsliga, det sakrala och det profana. Att hålla samman och inte dela upp.Det är upplevelsen ”mitt i steget”.

I det oväntade mötet med en människa, ett stycke musik eller natur eller mötet med ett kyrkorum, snarare än det planerade och eftersträvade.

Så hur skapar vi miljö för andlighet i Eken?

Kanske handlar det om att värna om det inre rummet hos varje människa. Att som kyrka erbjuda rum, ge plats för olikheter, frågor och samtal i ärlighet och öppenhet. Om att erbjuda olika dofter och smaker. Om att måna om möjligheten till att höra olika språk och kanske framför allt om lyhördhet och lyssnande i allt det vi gör.

Skrivet på prov av Lars-Göran Olsson i jan 2014

Hur tänker du?

 

Det strålar en stjärna

Så hänger den där i fönstret igen. Stjärnan som ger det där varma och vänliga ljuset i rummet då alla andra lampor är släckta.

För några år sedan köpte min fru en ny adventsstjärna och jag upptäckte att det var just en sådan som jag hade i mitt sovrum när jag var liten.  Jag blev återigen medveten om hur mycket ganska små saker betyder för oss människor och blir till minnen vi bär med oss genom hela livet.

Då bodde jag på landet och det var innan gatlyktornas tid på vår gata. Jag tyckte aldrig om att gå den sista biten hem under den mörka årstiden.  Men så när det blev första advent hängde mamma upp adventsstjärnan i fönstret som man såg på långt håll.

Trots att det var en så liten lampa, gjorde det att det gick mycket lättare att gå den sista biten hem. Jag mins också hur vackert jag tyckte att ljuset var i rummet då jag gått och lagt mig och det bara var stjärnan som lyste.

Nu har vi åter igen hängt upp våra stjärnor och jag gläder mig varje gång jag ser en stjärna i ett fönster. Jag tänker att det är fantastiskt att så många stjärnor förkunna hoppet om ett kommande rike. Ett utan gränser och förtryck.

Så ofta har jag funderat över vad de tänkte när de första gången fick syn på stjärnan där, långt borta i Palestina. Jag menar herdarna, som var mitt uppe i sitt hårda, ensamma och ibland farliga vardagsslit med djuren, vad tänkte dom. Och de vise männen från Österlandet som gav sig ut på den långa resan, vad tänkte de. Och Herodes den maktgalne tyrannen och barnamördaren, vad tänkte han?

Herdarna och de vise männen, begav sig med sina olika tankar till stallet och fick där se barnet som var lindat och låg i krubban. Herodes vågade sig inte, eller bemödade sig inte iväg för att själv se, utan skickade andra.

Herdarna och de vise männen fick höra änglasång och upplevde genom helig Ande, undret mitt i det vardagliga och enkla bland, komockor och djurläten i den kalla natten, att stjärnan hade visat dem vägen till en vändpunkt i deras liv, ja för hela skapelsen. ”I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad.”

Men Herodes förmådde inte att se det milda ljuset av Guds strålglans därför att han var bländad av sitt eget habegär och sin rädsla över att inte få vara störst. Det ledde till att han ytterligare förmörkade sin och andras tillvaro liksom så många andra mäktiga män gjort efter honom.

Ändå lyser stjärnan på nytt igen. Lyser och berättar att den vill visa vägen till stallet där Gud blev människa. Trots att det finns mycket mörker i vår värld förmår den ensamma stjärnan att lysa upp och ge värme och vägledning på det som är vår livsvandring liksom stjärnan i mitt barndomsfönster gjorde det en gång.

”Stjärnan som lyste för morgonens söner klarast av alla från himmelen ned,
lys oss i natten på ensliga färden, fram till det nyfödda barnet oss led.
Enkel är bädden bland djuren i stallet, världen ej bättre sin herre består.

Dock han av änglar, där stilla han slumrar, hyllning till konung och frälsare får.
Se, det är godhet och glädje han önskar, kärlek och fred i sin värld och sitt hus.
Ge honom löftet att älska och tjäna. Tillbe och jubla i julstjärnas ljus.”

SoPs 495:1-2, 5

God Jul!                                                                         L-G O

Kom ner från ditt träd

Sackaios är en av nya testamentets verkliga kändisar och själv har jag till och med stått vid sidan av det träd som han klättrade upp i då Jesus passerade genom staden den där gången. I alla fall är det vad guiden sagt de gånger jag besökt Jeriko.

Men jag har ju sedan många gånger försökt få andra att gestalta vad de sett hos den lille mannen med färdigheter i trädklättring och likt nu då och då predikat över denna berättelse.
Det är lite förrädiskt med så kända berättelser då det lätt kan hända att alla redan, liksom har den i sin hand och vet vad den berättar.
Låt oss alla göra en kort reflektion över berättelsen och se vad som kommer fram av vad vi i mötet med Sackaios sett eller ser. Vad blir eller har blivit det viktiga och bestående minnet.

För några år sedan, besökte jag tillsammans med en grupp ungdomar, den ekumeniska kommuniteten i Taizé. Vi mötte honom varje morgon efter gudstjänst och frukost.
Broder Maxim, en ung mycket uttrycksfull broder som gav oss en bibelintroduktion utifrån olika teman.
En dag hade han temat ”Kom ner från ditt träd” och det handlade om Sackaios men också om oss alla. Vi satt där under tälttaket ca 3 – 400 ungdomar i 15 – 16 års åldern tillsammans med oss ledare.
Underrubriken broder Maxim satt för bibelintroduktionen löd: ” vad skall vi göra med vår kreativitet?
Hur kan den hjälpa oss i fullständigt blockerade situa¬tioner?”
Jag tänkte i dagens predikan återge något av broder Maxims reflektioner blandat med mina reaktioner och funderingar.
Den 24 oktober infaller FN-dagen och det kan passa bra att erinra sig vad det står den första artikeln i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.”

En grundtanke på Taizé är att varje människa är en kreativ varelse omkring vilken Gud skapar utrymme för att vi skall kunna vara kreativa i våra liv.
Men detta är inte så självklart alla gånger eftersom vi så ofta begränsar vårt eget eller andras fria utrymme genom att säga eller tro att saker och ting måste göras på ett visst sätt eller i vissa former.

Broder Maxim hade tre punkter till stöd för oss och som svar på frågan: ”Vad vill Gud att vi skall göra med vår kreativitet?”

1) Vi skall spränga gränser
2) Vi skall skapa relationer även med personer med en tydligt dålig sida
3) Framtiden är öppen – den är ännu inte skriven

1. Detta är precis Jesu förhållningssätt vid mötet med Sackaios. Hela staden tycktes veta vad han var för en. Han var placerad i ett fack och man tillät honom inte att ta sig ur detta fack. Han var dömd, men Jesus dömer inte människor.

I mötet med Sackaios söker Jesus öppningar för att kunna spränga gränser och han frågar: Vad kan det finnas som är gott hos honom?” Så sätter han in Sackaios i en ny situation och säger: ”Sakaios, skynda dig ner – i dag vill jag gästa ditt hem”.
Frågan till oss, som enskilda men också som församling är: hur spränger vi gränser som binder människor och oss själva? Hur kan vi tillåta eller själva skapa nya situationer för människor när vi fastnat i roller och mönster? Så att det skapas fria ytor mellan människor. Fria ytor där nya möten eller tankesätt kan få växa.

2. Skapa relationer även med människor med en tydligt dålig sida. Man anar att Sakaios var en komplicerad personlighet. Tydligen egoistisk och girig. En tjänare åt makten och kanske en som försåg sig på ett otillbörligt sätt via skatterna eller tullarna. Men han var samtidigt lekfull, kreativ och nyfiken. Jesus skapade en relation till honom genom att se förbi det negativa och ge utrymme för en förändring genom att sätta honom in i en annan situation. Han fick bli värd för Jesus och Jesus tog hans resurser i anspråk utan att döma och i stället lita till viljan till förändring hos honom.

Om du som jag, ibland har svårt för att skapa relationer till människor med en tydligt dålig sida. Kanske detta är en utmaning för dig under dagar som kommer. Kanske behöver det inte handla om dåliga sidor. Vi kanske skall tänka i termer av människor för oss annorlunda eller obekväma. Invandrare, tiggare, politiker, den som alltid vet bäst eller som tillhör en annan gruppering än vi själva.
Verkligen söka relation istället för att spy galla eller vända oss bort.

3. Framtiden är ännu inte skriven. En o så viktig sentens eller påstående. Tänk på det innan du nästa gång fäller ett omdöme om en människa eller lyssnar till andra som gör det. ”Det vet man väl hur han är” eller ännu värre, ”det vet man väl hur dom är!” Inte sällan läser vi utredningar av personer som begått brott eller misstänks för att kanske ha gjort det, ”Redan i förskolan såg man vart det skulle bära hän.” ”Med en sådan pappa eller uppväckt kan det inte gå på annat sätt…”
Med sådana påståenden cementerar vi människor, beteenden eller situationer. Men framtiden är ännu inte skriven.
Nyligen kunde vi har i Eken lyssna till Maria Küchen som talade om Tro i dialog där hon bland annat betonade detta med att låsa in människor och situationer.

Jesus visar, att när det finns kärlek förändrar det, men den måste ta sig konkreta uttryck.
Jag tänker att vi i mötet med människor eller situationer är kallade att leva efter denna tredelade princip:
att spränga gränser
att skapa relationer
att proklamera och leva efter principen att framtiden ännu inte är skriven

Till sist ett påstående av broder Maxim som följt mig sedan mitt möte med honoma: ”Folkmassan som följde Jesus genom Jeriko älskade verkligen Gud! Men det hjälpte inte Sackaios!”

Hur är det med mig eller med oss? Utgör vi tillsammans eller var för sig en del av den folkmassa som älskar Gud men som i vår iver att själva vara nära Gud inte ser att vi i vissa situationer själva utgöra det hinder som finns för att andra människor skall få sitt möte med Gud.

Medvetna om att det nog kan vara så får vi ändå vara med att bygga Guds rike på jorden. När vi, själva blir befriade eller då vi befriar människor och situationer.
Eller för att använda ett uttryck från Maria Küchen: ”Det handlar om att fröa av sig”

Ingen kan veta vad som ligger inom räckhåll när detta får ske. Det vittnar berättelsen om Sackaios om liksom många andra berättelser om människor som lever närmare oss i tid och kultur.

Lars-Göran Olsson 20131024