För mig handlar andlighet om öppenhet och relation. Om öppenhet för det som är utanför/bortanför mig själv. Kraften större än mig själv och om relation till detta.
Att klä det i ord är svårt men jag tycker att prästen och författaren Lars-Åke Lundberg har gjort det väl i sin lilla bok ”Andlighet” där han talar om fyra mönster. Jag saxar lite ur hans texter: Andlighet är att vara förbunden med, sitt eget inre, sitt eget liv, sina egna tankar och känslor och sin tro och sin kropp. För ett andligt liv gäller att finna balansen.
I vårt inre finns vår förmåga att känna glädje, sorg, ensamhet och gemenskap. En osynlig, inre del av oss, ”din kammare” med Jesu ord i bergspredikan Matt 5:6
Andlighet är att vara förbunden med andra människor, och med motsvarande förmåga hos andra. För trots att vi är lika är vi unika.
Andlighet är att vara förbunden med och relatera till naturen. Det är en djup insikt som berör oss i sin helhet, att skapelsen, naturen inte tillhör oss. Vi tillhör den.
Och ytterst handlar andlighet om att upptäcka och leva i innebörden i orden ”i Gud är det som vi lever, rör oss och är till.” apg 17
De fyra mönstren hör samman. Att relatera till sitt eget inre och sin kropp, att finna sig själv på gott och ont, är att finna Gud. Det finns ingen andlighet som är ett eget reservat bara för mig och som därmed utesluter andra.
Andlighet uppstår när vi tar steget eller förs från en relation till Gud som ”det” till gud som mitt livs ”du”. Andlighet är inte en samling ord. Det är det som blir till mellan oss. Vägen dit är inte regler eller pekpinnar. Någon har sagt, att religion är till för dem som är rädda för helvetet, andlighet för dem som varit där. Religion som den ordnade formen av gudsdyrkan, som håller det levande i kontroll. Andlighet som liv, räddningen för dem som varit i helvetet. Så långt Lars-Åke Lundberg.
Själv tänker jag mig andlighet som en väg att vandra. Där det handlar om att se de rastplatser som plötsligt dyker upp, snarare än vägen till olika rastplatser. Det blir alltså viktigt att se samman det andliga och det världsliga, det sakrala och det profana. Att hålla samman och inte dela upp.Det är upplevelsen ”mitt i steget”.
I det oväntade mötet med en människa, ett stycke musik eller natur eller mötet med ett kyrkorum, snarare än det planerade och eftersträvade.
Så hur skapar vi miljö för andlighet i Eken?
Kanske handlar det om att värna om det inre rummet hos varje människa. Att som kyrka erbjuda rum, ge plats för olikheter, frågor och samtal i ärlighet och öppenhet. Om att erbjuda olika dofter och smaker. Om att måna om möjligheten till att höra olika språk och kanske framför allt om lyhördhet och lyssnande i allt det vi gör.
Skrivet på prov av Lars-Göran Olsson i jan 2014
Hur tänker du?
ekensbergskyrkan 